A Beautiful Friend

About

Pressrelease

Novella

Efter två lovordade album återvänder A Beautiful Friend, alias Pelle Ekerstam, med åttaspårsalbumet ”Novella”. Redan i våras kom singeln ”Burning Eyes” och nyligen var det dags för andra singelsläppet, ”Romeo”. ”Novella” är egentligen ett arbetsnamn som hängt kvar, berättar Pelle.
– Min tanke med skivan var att jag skulle skriva texter som hängde ihop och berätta en historia, där av titeln. Så blev det inte riktigt. Men titeln har hängt kvar. Jag känner också att det passar med en litterär titel, eftersom jag läser så mycket själv. Så den känns ändå väldigt mycket ”jag” i slutändan.

Han beskriver det som är den viktigaste skiva han har gjort. Det är, paradoxalt nog, också den skiva han lagt ner klart minst tid på. Det har sina praktiska skäl: en månad efter att det förra albumet, ”We Were Heading For The Sun” släpptes, blev Pelle pappa. Av naturliga skäl följde en period där han inte spelade alls. Den nyfödda tog helt enkelt all hans uppmärksamhet. Han hade också bestämt sig för att inte skriva några låtar alls under sin pappaledighet, utan bara ge henne sin fulla uppmärksamhet.
– Det var ett halvår kvar till pappaledigheten. En EP med fyra låtar kändes som en realistisk plan.
Först fokuserade han på sin ”andra” karriär: som eftertraktad stråkarrangör åt andra artister, däribland Shout Out Louds och Jennie Abrahamson. Sedan var det dags för A Beautiful Friend.
– Många hade berättat om hur otroligt effektiv man kan bli när man får barn. Men jag trodde inte det skulle gälla mig. jag visste ju hur lång tid det brukade ta för mig att göra en platta, ler han. För att testa gjorde jag ändå en deal med mig själv, att bejaka varje låtidé jag fick. Och skriva texten spontant, i stället för att älta eller värka fram den.
Tillvägagångssättet var väldigt otypiskt för en artist och låtskrivare som hade haft för vana att skriva, rata, slänga bort och skriva om.
– Jag har på något sätt alltid levt i tron att de tio låtar som jag slängt bort har varit nödvändiga för att de andra tio skulle vara bra. Kanske har det också varit så.
Att han haft begränsad tid på sig innebär å andra sidan att låtarna föregåtts av mycket mer tankearbete. Idéer har ackumulerats i huvudet i väntan på ett tillfälle att sätta tänderna i dem på allvar.
När åtta låtar var skrivna spelade han in dem snabbt. Han följde sin intuitiva känsla för hur låtarna skulle vara. Trummornas stuk, gitarr och bas, MIDI-keyboards och sång. Det som med branschtermer brukar kallas förproduktion. Inspelningarna gjordes från höften. Fort, enkelt och utan krusiduller eller djupare analyser. Sedan la han inspelningarna åt sidan.
När han väl tog fram dem igen så blev han förvånad över att konstatera att han hade gjort en platta, som dessutom i stort sett var klar.
– Vi lyssnade och insåg att vi bara skulle jaga känslan i de här inspelningarna om vi skulle göra om allt.
Så Mikael Häggström lade på riktiga trummor, Hanna Ekström adderade lite fiol och Ted Hector spelade piano. Själv bytte Pelle ut vissa gitarrer. Men i stort sett fanns allt redan på plats. Omedelbart. Och självklart.
– Visst var det lite snopet. Men också väldigt härligt.
Kanske har han i dag en högre lägstanivå när han jobbar?
– Jag har ingen aning. Jag vet bara att jag tyckte om det flow och den energi som fanns i låtarna och inspelningarna. Att jag ville ta fasta på det, i stället för att ändra saker bara för sakens skull. Jag hade förmodligen kommit fram till något snarlikt slutresultat om jag hade haft tid på mig. Det är bara det att jag hade gått fem varv till för att komma fram till det!

Resultatet doftar, liksom senast, ganska mycket 80-tal. Prefab Sprout, Fleetwood Mac, Howard Jones. Men här finns också mer groove, sväng och lekfullhet – något som han själv inte ens tänkte på, men som säkert bottnar i att det är gjort utan djupare analyser. Men den akustiska gitarren är kvar och gör att musiken fortfarande kan placeras i genren singer/songwriter-pop.
– Hade jag tagit bort den akustiska gitarren hade man säkert uppfattat låtarna annorlunda. Jag vet inte ens hur jag ser på dem själv. Det är låtar! Men det är nog mer uptempo och energi än tidigare. Och den energin kan innehålla glädje, ilska och frustration. Jag tror att jag har slappnat av mer och bara låtit det komma ut.

Vad är det då vi får höra på Novella? Till att börja med är det låtar som fastnar. Som känns lika lätta att lyssna på som de verkar ha gått att skriva och spela in. Men kalla dem för ”hits” och han blir misstänksam. En platta måste andas.
– Förhoppningsvis rymmer plattan några ”albumspår” också. Sådana ska man inte underskatta!
Sammantaget andas de åtta spåren på ”Novella” en fräschör och spontanitet som inte fick samma utrymme på de tidigare, mer genomarbetade albumen. Här finns fortfarande Pelles sköna röst, läckra gitarrspel, känsla för luftiga arrangemang och kombination av tänkvärda texter och melodier som fastnar. Skillnaden är att han skippat de onödiga omvägarna. Det kan vi nog tacka hans dotter för.

 

A Beautiful Friend-We were heading for the sun (english version coming up soon)

We Were Heading For The Sun är titeln på det nya albumet med A Beautiful Friend. Här presenteras en delvis ny och mer omedelbar sida.

Bakom namnet A Beautiful Friend döljer sig Pelle Ekerstam, låtskrivare, sångare, gitarrist, arrangör och producent.
Pelle flyttade för 15 år sedan från hemstaden Värnamo till Stockholm. Han har sedan dess kunnat höras och ses i en rad olika sammanhang. Bland annat har han turnerat som gitarrist med en rad etablerade svenska artister, frontat i  alt-countrybandet Yukon AK (tillsammans med bland andra Jennie Abrahamson) och släppt sitt första soloalbum som A Beautiful Friend. Debuten (You’ve Already Passed) This Moment, som kom 2008 fick ett fint mottagande i media.

…”en albumdebut som är ett fullvuxet, redo för evigheten.”

 …”Gör dig själv tjänsten att lyssna på de första och sista spåren, titellåten och ”Too late to care”, och försök gissa exakt hur lysande låtarna däremellan är”.

Sonic (Martin Theander)

Betyg: 8/10

Han har sedan dess turnerat flitigt, både ensam, med förinspelat komp på rullbandspelare, med stråkkvartett och med elektriskt band. I samband med debutalbumet turnerade han både själv och som uppvärmare åt The Perishers, Elin Ruth Sigvardsson och John Hiatt. De som följt hans MySpace-sida har kunnat förbluffas av några läckra omarrangemang av ett antal mer eller mindre förvånande covers som avslöjar att karl’n både har fantasi och självdistans (eller vad sägs om att ge sig på I Surrender av Samantha Fox?). En av dessa covers, Robyns Keep this Fire Burning, har till och med smugit sig in som avslutningsspår på det nya albumet. Parallellt har han skrivit stråkarrangemang åt andra och läst en roman i veckan under hela det gångna året.
– Jag älskar ju att läsa – jag inspireras nästan mer av litteratur än musik. Känslan som hänger kvar efter att jag har läst nåt bra är otroligt närande om jag sätter mig ner och skriver just då. När jag märkte att jag snittade på ungefär en bok i veckan blev det lite av en sport att hålla den statistiken året ut, erkänner han.
Ekerstam kunde därför regelbundet ses på puben Oliver Twist djupt försjunken i en bok medan hans Bedarö Bitter på fat blev avslagen. Vissa av dem i alla fall.
Mitt i allt bokslukande har han också hunnit skriva en mängd låtar.

När man lyssnar på det nya albumet är det uppenbart att saker har hänt sedan debuten. Där den hade ett ganska storslaget, romantiskt anslag och orkestrering som fick folk att dra paralleller till neo-crooners som Rufus Wainwright och Richard Hawley, har det nya albumet ett ljusare anslag med högre tempo, mer omedelbara poplåtar och tydligare fokus på groove. Visst finns det karakteristiska stråket av längtan och vemod kvar, liksom hans snygga vibrato. Men direktheten är påfallande och låtar som Love Finds A Way, Ordinary Faces och titelspåret We Were Heading For The Sun känns nästan som 80-talsdisco. Förändringen är dock inte så långsökt som man kan tro. Acid jazz och soul var redan en del av Pelles musikaliska vokabulär, innan han flyttat till Stockholm hade nästan bara spelat sådan musik.

– Musikaliskt summerar den här skivan faktiskt hela min musikaliska historia. 80-talspop, acid jazz-sidan och så medverkar Johannes Berglund och Micke Häggström från mitt gamla countryband Yukon AK. Johannes är dessutom medproducent.
– Direkt efter förra plattan kom det nya låtar som mer kändes som en fortsättning på den. Men brytpunkten kom nog när vi hade fest hemma och började nostalgilyssna på gamla 80-talsklassiker på Spotify. Då slog det mig att blandningen av feelgood och vemod som finns i dom där tongångarna är nåt som verkligen slår an nåt i mig. Jag kan lätt dra paraleller till mina egna melodier på nåt sätt. Inte minst i låtar som Howard Jones Like To Get To Know You Well.
Då kom mer soulinfluerade och dansanta låtar som Ordinary Faces och Love Finds A Way ganska omedelbart. Titelspåret har också den typen av sväng. Någonting är i grund och botten acid jazz, medan idén om att låta Jonathan Johansson gästsjunga (på svenska) på refrängen förstås hämtats från R&B-världen.

Sin gamle hjälte Mark Olson (The Jayhawks), som sjunger duett i Soul To Body, träffade Pelle av en slump i hemmamiljö. Han var på middag hemma hos sin bror tillsammans med föräldrar och fästmö.
– Gitarrbyggaren David Sundberg var inbjuden och undrade om han kunde ta med en vän. Det visade sig vara Mark. Vi hade en trevlig kväll, om än lite bisarr.
Det slutade med att Pelle frågade om han ville sjunga på nästa skiva. Sagt och gjort. När Mark kom till Sverige nästa gång hörde han av sig och sa att han hade en lucka, och så fick Pelle producera sin gamle favorit.
– En speciell upplevelse. Han hade just varit hos tandläkaren och dragit ut en tand och gick på smärtstillande.

Texterna andas optimism och antyder att Pelle är tillfreds med sitt liv.
– För mig är det svårare att skriva positiva och hoppfulla texter, så jag såg det som en utmaning. Det finns stråk av vemod även nu men hoppet finns alltid där också. De är livsbejakande. Jag har skrivit om så mycket sorgliga saker, inte minst för att det skulle vara så i countrysvängen men också för att det fanns en hel del sådana saker att skriva om vid den tiden. Kompisen som gick bort i cancer, förhållandet som krashade och sveken från personer jag trodde var vänner. Att inte ge upp är en röd tråd. Men texterna är intuitiva. Jag har sällan ”ämnen” som jag vill skriva om, det är mer en känsla jag vill åt. Ofta vet jag inte vad en låt ska handla om innan den är klar.

We Were Heading For The Sun kommer sannolikt att överraska många. Men det kommer att vara en positiv, svängig överraskning…

Stockholm, februari 2011

 

 

 

A Beautiful Friend – (You’ve already passed) this moment

Sometimes it’s just more fun doing things on your own.
After being a driving force in alt-country band Yukon AK, packing several tours, gigs and a record in the bag, Pelle Ekerstam felt it was time to do something by himself.

Born and raised in Värnamo, Småland, with an upbringing where the church horn-orchestra was the natural way to go for aspiring musicians, music soon became the main interest for Pelle as well. He survived the tuba and the trombone, and formed his first band in school, which became the first of a long run of bands before leaving the forests of Småland to move to Stockholm.

- I had a job at a plastic factory in Värnamo and realised that I’d never get anywhere with the things I really wanted to do as long I stayed at the factory. So I just had to move.

On arriving in Stockholm, Yukon, AK was formed which gave him the space to develop his own song and lyric-writing, where one could sense the spirit of American folk / country artists like Neil Young and Bob Dylan in the music.

The influences from the great land in the west had to take a step back though when the songwriting for his solo-album under the new moniker “A Beautiful Friend” lent more towards artists like Sufjan Stevens, Richard Hawley, Divine Comedy, Rufus Wainwright and Elliot Smith. A richer tonal language which demanded a new expression, with more room for the lyrics and lush orchestrations.

- but nowadays, I don’t really look for influences like I used to, says Pelle. These days I find as much inspiration in books as in music, and can find as intriguing subjects and thoughts in writers like Truman Capote, Jonathan Safran Foer and Paul Auster as in a great record.

Pelle played some early recordings for Robert Qwarforth, a keyboardist who’d helped Yukon, AK with some pianos on their album, and Robert took a great liking to what he heard. Before too long, the two of them started recording in Qwarforth’s kitchen in Bromma, a suburb outside Stockholm.

Friends were roped in, favours called, and every trick in the book was used to reach the result that they wanted; a record that, in every aspect, would feel timeless – grand without alienating the listener, intimate without becoming pretentious. The end-result doesn’t give away, for a second, the fact that it was recorded in the company of a refrigerator, sink and toaster. What does show is a strong foundation of classic song-writing, unlike anything you’ve heard recently, but classic at the same time. Songs that you’ll turn to for comforting now, in two weeks time as well as twenty years from now.

The first sign of life from A Beautiful Friend came in the form of a limited edition, numbered vinyl 7”. “Aging” is virtually impossible to find these days as it sold out more or less immediately. After a few smaller shows in the summer of 2007, the second single “Emotions On A Leash” was released, seeing A Beautiful Friend (or, to be more precise, Pelle and his old Tandberg tape-recorder with all the strings on, to make sure the full sound was delivered live!) opening for The Perishers on their Scandinavian tour, and John Hiatt on his Swedish tour. Emotions… bats an eyelid towards Richard Hawley, Scott Walker and Rufus Wainwright if one wants to draw comparisons… but – influences or not, it’s without doubt the music of a great new talent, finding his own means of expression, and doing so in a very convincing way.

The album (You’ve Already Passed) This Moment is due for release during the spring, and A Beautiful Friend will be playing a string of dates through Sweden to accompany the release.

Stockholm, May 2008